måndag 1 november 2010

Jag gråter...

Jag blir förtvivlad...
Arg så jag håller på att gå i bitar...
Men - Älskar så otroligt mycket!

Jimmy äter fortfarande Sertralin. Anledningen var att han skulle bli lite "coolare" som läkaren uttryckte det. Det har han blivit. På gott och ont. Enligt hans lärare vågar han synas och höras mer i skolan och det är ju bra. Nackdelen är att hans omogenhet visar sig mera på raster där det blir konflikter med andra barn.

Ska något speciellt hända under en dag så blir det för mycket för Jimmy. Bara väntan på det får honom att bli överaktiv,aggressiv och otroligt svår att stoppa. Hans bröder vill jag ska sälja honom för han är så provocerande när de har kompisar hemma.  Han skriker högt utan anledning ibland när vi är ute. Kan ställa sig ivägen för cyklar eller en bil och skratta när man drar undan honom.
Han får raseriutbrott och kastar runt saker. Vågar inte ha tända stearinljus,plockat undan saker vi är rädda om....

Frågan är om detta är pga medicin,eller hade det varit ännu värre utan den???

Samtidigt är det världens goaste kille. Han beskriver utbrotten med att -Det är som någon styr mig,jag kan inte stoppa det. Han har blivit tydligare och kan tala om hur han känner det. Och det gör mig så ont att höra och inte kunna hjälpa,värst är att se hans ånger när han haft ett utbrott. Men,bra är det ju ändå att vi kan prata om det. Han har så mycket funderingar om "sin sjukdom" som han själv kallar det. Han är mycket medveten.

Samtidigt har jag haft en sjukskriven Make sedan 18 Augusti då han ramlat i en trapp och skadat axeln. Under den tiden har han dessutom haft blodförgiftning i en tumme och nu är han förkyld....I say no more ;-).

Tack för peppande kommentarer! Hinner inte svara nu men har läst alla.
Puss/Suss

7 kommentarer:

  1. Hej Suss!

    Jag förstår av det jag läser att du har det tufft på mer än ett sätt. Jag har tänkt på dig till och från när jag varit inne i Bloggbanken. Jag blev glad idag när där var ett inlägg från dig.

    Ta så väl hand om dig som du kan. Jag önskar dig kraft!

    Kramar
    Anna-Karin

    SvaraRadera
  2. Men oh, stackarn. Jobbigt när han är så medveten...för honom själv alltså.

    Skönt att det funkar bättre i skolan. Kan man förbereda honom bättre när någon "ska hända"?

    Styrke kram o jag förstår att det även är otroligt jobbigt för maken nu med förkylningen ovanpå allt annat ;)

    SvaraRadera
  3. Hej! Kul att du var inne hos mig och lämnade avtryck... Jag är jättedålig på att kika runt på "de gamla bloggarna" nu.
    Jag ser att ni har det jobbigt, jag hoppas ni får en medicinering som funkar snart! kram
    ps, sjuka gubbar är inget kul :o

    SvaraRadera
  4. Men vad jobbigt ni har det.
    Känner igen så tydligt med utbrotten och det dåliga måendet efteråt. Min son hade alla kriterier för ADHD.
    Han fick dock aldrig någon medicinering. Han är idag 18 år och nästan alla dessa egenskaper har vuxit bort. Mycket har han nog lärt sig hantera.
    Ni måste ha riktig och bra hjälp. Ingen av er ska behöva ha det såhär.
    Vet inte riktigt vad jag ska säga, men känner starkt med er. och vet vilken kamp det är.kram

    SvaraRadera
  5. Lis ska det stå ju och inte los

    SvaraRadera
  6. Vi håller alla tummarna för er, att ni kommer till rätta med medecinering eller vad det må vara.
    Kram.

    SvaraRadera