söndag 28 mars 2010

Varit lite "kris" här

Barnen mår bra. Maken nog lite omskakad och jag kämpar för att få näsan över vattenytan igen.

Krisen stod jag för. Ibland blir det för mycket av allt. Nu har jag blivit tröstad av älskade mor och far och Maken fått sig en tankeställare. Vi har pratat: Om hur jag känner stressen över att bidra med nästan noll ekonomi och hur jag kämpar för att få allt gå någorlunda ihop och skammen jag känner när pengarna inte räcker. Om hur jag känner att jag lika gärna skulle kunna leva ensam med barnen eftersom han visat noll intresse för varken möten,läxor och allt annat som behövs göras i ett hem och när man har barn utan helt sonika oftast gått och lagt sig efter middag och låtit mig göra allt.

Han måste göra mer och jag ska sluta med att känna att för att jag är arbetslös så måste jag ha kontroll på allt och göra allt annars är jag en dålig och värdelös mamma och människa.Känt/känner mig väldigt ensam och isolerad.

Jag är nog inte så lätt att leva med. Men...Nu försöker vi igen. Får ta en dag i taget och försöka komma över känslan som vill få mig att gråta.

Vi "höres" senare. Kram till er!

8 kommentarer:

  1. Hej Suss,

    Så starkt och så klokt gjort av dig att ta det där samtalet med din man.

    Jag tänker på dig och önskar att du får kraft, Suss. Jag kan känna igen mig själv i en del av det du skriver om. Som sjukskriven har jag också känt mig som att jag måste göra saker hemma i stället för att visa att det finns något kvar som jag kan här i livet. Det blev också ofta så att jag tog ansvaret för det som hade med barnen att göra. Föräldrasamtal, kläder, maten, allt det där vardagliga. Jag kände mig också ensam så många gånger.

    Till slut så lättade jag också mitt hjärta och pratade ut med min man om det. Också med barnen. Jag bad om hjälp. Det blev bättre. Fast fortfarande känner jag mig ensam många gånger i föräldraskapet, tyvärr. Har något av mina barn problem, då är det i första hand till mig som de kommer. Särskilt med allt det känslomässiga och det kan vara så tröttsamt, så tufft att ta det.

    Om ens barn är ledsna, då blir man ju själv ledsen också. Samtidigt vill jag vara glad för att göra mina barn glada igen.

    Jag är glad att läsa att du har blivit tröstad av mor och far. Det är guld värt, tänker jag.

    Många kramar och tankar till dig, Suss
    Anna-Karin

    SvaraRadera
  2. Då hoppas jag att det ordnar upp sig till det bättre nu! Ibland ska det behöva ske något drastiskt för att det ska bli ändring.
    Fast man är vuxen så är man glad så länge man har kvar sina föräldrar. Tillsammans med dem kan man få lov att visa sig svag.
    Lycka till!
    Krram Gunilla

    SvaraRadera
  3. Hej Suss

    Säg den familj som inte har problem som dyker upp då..allt är inte som det ser ut...

    Bra när man kommer till skott och vill reda ut..bra för alla...säger man inget mår man bara ännu mer dåligt..rensa luften och tala igenom problemen..sen brukar det blåsa nya ljumma vindar..

    Hoppas att allt blir bra och alla får sig en liten tankeställare !!!

    xxx

    SvaraRadera
  4. Hej Suss
    Bra att prata och tala om hur man känner.
    Att ha viljan att reda ut saker o ting.
    Hoppas det löser sig till det bästa.
    Som Kojiki säger, det finns väl ingen familj som inte har några som helst problem ibland.

    Ha det gott
    Kram
    Susanne

    SvaraRadera
  5. Toppen att du nu sagt ifrån! Vi kvinnor tar oftast på oss alltför mycket arbete och ansvar och mannen tackar och tar emot:-)

    SvaraRadera
  6. VARMA OCH MÅNGA KRAMAR!!!! Ibland måste man säga ifrån och nu var det tydligen dags! Glöm inte nu, låt din man ta ansvar bl.a! KRAMAR

    SvaraRadera
  7. Hej Suss!
    Bara jag som tittar in och
    vill önska dig en riktigt
    Glad Påsk.
    Kramar

    SvaraRadera
  8. Hej Suss!

    Jag tänker på dig och önskar dig en fin påskhelg.

    Kram
    Anna-Karin

    SvaraRadera